Det är sommarkväll, skåmen gror på lätta vänjer
över alla fjäll. Mörkrop hyggar in med stänger
in i bringar längten spränger, hejt och vill som äl.
Skamvattnet ligger djurramt, blåsvart djupt och stillt.
Oss och ränn mot nutvattnet fossar, fröser, vilt.
Borna och kone söv där inne i den västlebu.
Jag må här i natta vimre, aldrig kan jag freden finna.
Freden, den tog du.
Låt mig svala mina fötter i det blå vatten.
Kanske är det jag sigrar i mörkret.
Jag slöter här i denna natt.
Och med kardemot till springe ut på bylja blå.
Åh, skamvattn, här inne i bringa bränder kvej till bål.
Slökte, åh, den vannvit ällen tärer upp mig, arme man.
Göj mig väck i denna kvällen, tak mig i din fann.
Skamvattn, mot till manglar.
Låt mig bära längden fram i felelåt.
Sigrej, du måste jag mig bära, eller svärde bära gråt.
Ser du, Sigrej, dessa blommor vackra är som du?
Ser du hallandsfossen skåmar, livsfresk, liksom du?
Ser du natta kring oss byljar, fejvelmjuk och blå?
Ser du nedifrån hedgen hylljar, blommekronor små?
Dessa nätter trogne är med mig, själv om du mig svajk.
Ditt blåa öga är mig när, i natta vannvit bläck.
Sigrej, att du kunde glöj med det som en.
En gång var, rejse ut till Uppstagar, samman med en annan kar.
Lej vi mista hejleglansen, vära mörkna till.
Jeg vildrar här i vannvit dansen, längt den byljar vill.
I den djupestille natt, att vid vattnet mörkt och blått,
kan jag stundom finne att...
Att dig i ville feleslåt.
Skamme vattnet sent om kvällen, minna mig om auga ditt.
Samman skoar vi mot kvälven, herre landi ditt och mitt.
Det är sent på natt.
Såg jag ta till sig råa, inga bjölle ticklar mig.
Än jag hör oss och sjua mellan rullestein.
Det låten din, den klocka klare, slik han löjde många i natt.
Dessa trålska nätterna våre, kommer det aldrig att.
Åh, sygrej, livet är bara längt och gråt.
Lejning och sakn och sud.
Hör, i den tungsamma fela låt, jag ropar mig kveje ut.
Skamme vattnet.
Åh, gör ju mig du.