Svara frida ej, av någon hänsyn under, svara mig på heder, svara allvarsamt. Stjärnans silveröga blickar i det höga, på det mörka vattnet släpar promar tröga, fjärran blinkar fyren en gång i sekunden. Är det icke mystiskt gå i aftonstunden, just när vinden susar, prasslar jämt och sant. Frida, om det vore verkligen så galet, att ej nu vi ginge, men i annan tid. För exempel gamla fjortonhundratalet, härskade ej samma trygga ljuva frid. Knappt för riddarns berga kunde vi oss berga, Stigman skulle rusa fram på hotfullt Sverige. Troligt är jag sökte hejda råatalet. Frida, om det vore verkligen så galet, att vi stigen ginge i en annan tid. Nu vi frukta föga prasslet här i nejden, kvittar gör det samma, vad för ljud och ton. Tänk ifall det varit under dackefejden, då fanns ej så präktig civilisation. Mycket rätt du svarar, ordar och förklarar, man får vara glad att ej den tiden varar. Skogen var en plats för rovet och för fejden. Nu vi frukta föga prasslet här i nejden, kvittar gör det samma, vad för ljud och ton. Ett sällsamt mummel, vinden stund om sänder, tasselknäpp och susning bakom block och el. Kanske Frida ändå föredrar vi vänder till den öppna plats där månens stråle skön. Man kan ej förklara just vad kan det vara, troligen det är väl bagateller bara. Trädens blöd som fällas ett på ett i sänder. Kanske Frida ändå föredrar vi vänder till den öppna plats där månens stråle skön. Är det icke ljuvt att gå i aftonstunden just när vinden susar, prasslar jämt och sant? Svara Frida ej av någon hänsynbunden, svara mig på heder, svara allvarsamt. Är ej ljuvt att vandra tätt intill varandra, ingen röst kan hota, såra eller klandra. Endast månen skrider blek den tysta runden. Är det icke ljuvt att gå i aftonstunden, svara mig på heder, svara allvarsamt.