Jag var tjugo år och jag sprang mot en dröm som ropa kom.
Det var någon som sa mitt namn men det var för sent att vända om
För sent i tysta skogen
Jag ville bort
För ingen vän var kvar
Där jag lekte som barn
Jag ville fram
Jag ville se om min eld kunde lysa upp scenen
För Karin skrev någonting innan vi fanns
Men hennes ord är eviga Vi är i rörelse
Den nya dagen gryr
Och jag försvann ut på äventyr
La la la la la la la la la la la
För där jag växte upp
På ett hus vid Sifala
Stod konsten lång och livet kort
Så jag sökte mig iväg
Alla höstar snurra fort men jag sprang förbi det viktiga
Nu vill jag tillbaks Till forsens sång
Vill känna kärleken Känna allt på samma gång
Är det för sent nu med?
Nej, Karin skrev någonting innan allt gick fel.
Och de där orden är eviga.
Vi är i rörelse.
Den nya dagen dryr.
Oändligt är vårt äventyr.
Vänd om!
Och jag vet inte om Otto skrev det där.
I parken,
i staden,
vid forsen,
vid drömmarnas gryning.
Men jag tror han skrev
att vakna vid vannet.
Är att bli ett barnhomligt.
Neds.